Min mamma hade schizofreni

content

Patrik Fernlund, en av årets medverkande bönder i TV4:s program "Bonde söker fru", har på ett ärligt sätt talat öppet i TV om sin mammas schizofreni. StigmaWatch blev inspirerade av Patriks öppenhet och förmåga till positiv rapportering kring ämnet.

Vi kontaktade Patrik med en förfrågan om en intervju och han ställde upp och avvarade en stund för att svara på våra frågor. Här kan du läsa ett referat från intervjun som StigmaWatchs medarbetare Peter och Johanna genomförde med Patrik under december 2020.



Hej Patrik Fernlund, känd från Bonde söker fru!

- Du berättade i ett av avsnitten att din mamma hade schizofreni. Vi i projektet StigmaWatch blev glada för att du talade öppet om detta. Därför vill vi gärna ställa några frågor till dig.


Var din mamma diagnosticerad med schizofreni redan innan du föddes?

Ja, det var hon. Det var när min storasyster föddes. Då fick hon något slags förlossningsdepression som blev djupare … Jag vet inte, kanske låg det lite latent. Och att det utvecklades när hon fick en depression.

Hur har det påverkat dig att växa upp med en mamma som hade schizofreni?

Mer än vad man tror. Dels har man mer förståelse för andra människor och hur de kan yttra sig… Det har man ju lärt sig med åren att från mamma så kunde något bara flyga ur henne utan att det är så där genomtänkt. Man får förståelse för andra som mår psykiskt dåligt.

Vad upplevde du var det stora ”problemet” med din mammas sjukdom? Var det positiva symptom (hallucinationer och vanföreställningar) eller var det funktionsbortfall?

Det stora problemet för henne var ju vanföreställningar. Det skulle alltid låsas. Allt skulle låsas in och var man ivägbjuden på ett kalas någonstans så var det hela tiden "Var är mina nycklar? Var är mina nycklar? Nu måste jag hem till lägenheten." Hon trodde att någon stulit allt hon hade. Mycket sånt!

Var du rädd för din mamma?

Nej, det har jag aldrig varit. Jag har varit rädd för vad hon har kunnat göra, inte mot oss men mot sig själv. Det var mycket självmordsförsök. Jag vet när jag kom hem från skolan var det många gånger att hon stod på balkongen och skulle hoppa. Första gångerna hon gjorde självmordsförsök var jag rätt så liten. Det vet jag, hon gick iväg och söp sig full och däckade i en snödriva. Vi hittade henne sen på morgonen. Hon hade legat där och fått frostskador.

Har du behövt fungera som stöd för din mamma på grund av hennes sjukdom?

Det har ju varit varje dag nästan. Mycket att man får sitta och trösta henne, så att hon kommer på andra tankar. Det har väl varit mycket sånt. Städa har man också fått göra mycket. Hon var hyfsad ändå. Det har gått i perioder med. I perioder har det fungerat rätt så bra, men vissa perioder faller det väl lite.

Har du upplevt att du eller din mamma har blivit utsatt för stigmatisering?

Jo, men det har man ju. Det är väl lite det att … framförallt så dras ju alla schizofrena över samma kam. Alla tror ju att man är två personer och så där.

Hur kom det sig att du nämnde din mammas sjukdom i TV?

Dels tycker jag det är viktigt att prata om det, för det får för lite utrymme i media och så där. Speciellt när det är ett program som går. Då skall allt vara så normaliserat. Folk öppnar sig inte så mycket som man tycker att alla skulle. Det har aldrig varit svårt att tala om det och jag tycker att det är en stor del av mitt liv – det är en viktig grej.

Har du några tips och råd till människor som har schizofreni eller har en anhörig med sjukdomen?

Det är väl att släppa fasaden och inse att man behöver hjälp ibland och det är inget fel i det. Man behöver inte gå runt och vara go och glad. Även glada personer mår ju dåligt, så är det ju. Just den här masken man har. Det är okej att släppa den ibland. Ta lite hjälp och prata om problemen. Likadant, tala mycket med sin mamma med. Även om hon är sjuk, så lyssnar hon ju.

Jag vet många gånger, jag förklarade för mamma då liksom vad som händer med mig när hon säger vissa saker och hur man tar det. Då fattade hon lite. ”Nej, usch! Så skall jag inte säga. Det är elakt mot er.”

Så kände man också någonstans att det blev lite, lite bättre. Även om det tog väldigt lång tid. Jag vet inte, jag tycker de åren jag fick leva med henne så tycker jag i alla fall att hon blev friskare och friskare. Den tiden jag levde ihop med henne. Det är ju jäkligt kul. Man ser framsteg, man ser att hon mår bättre.

Tack Patrik för att vi har fått prata med dig!

Tack själv!

Samarbetspartners