Hej Kalle Vannmoun! Du har gjort en uppskattad radiodokumentär i fyra delar som handlar om psykiatrireformen 1995. I det sammanhanget har du också berättat att din pappa lider av schizofreni. Vi vill gärna ställa några frågor till dig om detta!
Min pappa har diagnosen schizofreni och jag har sett hur hans liv har sett ut. Jag har kunnat följa hans bana helt enkelt. Han får inte den hjälp han borde få. Då hamnar man ganska snart i frågan hur psykiatrin är uppbyggd. Den är inte uppbyggd på samma sätt som annan vård. Där någonstans startade mitt intresse för det här. Min första tanke var att före psykiatrireformen hade vi mentalsjukhus och det var toppen. Det var min utgångspunkt att försöka visa hur dålig psykiatrireformen var.
Men då började jag prata bland annat med Lennart Lundin. Han berättade för mig hur det låg till, och då hamnade jag längre bak än psykiatrireformen. Där jag ser att allting felar, det skedde ju långt tidigare än psykiatrireformen. Den var egentligen ett sätt att försöka lösa det kaos som hade uppstått vid den oplanerade nedstängningen av mentalsjukhusen. Det var där jag landade, efter att ha gjort lite research. Det är både pappas fel och Lennarts fel att den här serien blev av.
Jag har aldrig gjort något i radioväg som jag har fått så mycket respons på. Fem minuter efter att första avsnittet hade sänts i radio började det ramla in mail. Visst, vissa har varit lite kritiska till vissa detaljer. Allt annat har varit beröm, man har känt igen sig, ja, så där. När man tittar på statistik, har lyssningen av serien varit väldigt bra. Jag själv har blivit uppmärksammad, som nu här av er. Jag har blivit intervjuad i SVT:s Go’kväll. När jag frågade runt lite på redaktionen om någon blivit det tidigare, blev svaret ”aldrig”.
Min producent, som jobbat med det här sedan åttiotalet, sa att hon har aldrig varit med om att någon intervjuats i TV på grund av en radioserie de har gjort. Det har i alla fall inte hänt, när det gäller något som har producerats här i Umeå. Så det var verkligen stort. De reaktioner jag fått har mestadels kommit från personer som antingen är anhöriga och känner igen sig i mycket av det som beskrivs i serien, eller av människor som arbetar inom professionen – inom psykiatrin eller socialtjänsten. Läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, socionomer och kuratorer har hört av sig. Det har varit otroligt kul bara. Många mail börjar med ”Tack!” Visst, tack själv! Jag är överväldigad. Jag har fått så mycket – vi kan kalla det – spontana historier från folk, människor som mailar sina livshistorier rakt upp och ned. Vill jag fortsätta den här serien, har jag bra med underlag.
Jag har en tanke på en uppföljning och vi jobbar på att få till en sådan … till hösten förhoppningsvis. Ingenting är spikat och bokat. Vi här uppe från Umeå jobbar på det i alla fall. Det som inte var med i serien – som jag tycker saknas – det är dels ansvarsbiten… Vi ser att det är de här stora problemen inom psykiatrin eller vården. Hur löser vi det och vem löser det? Det är också ett extremt komplext system.
Det är kanske svårt att göra en uppföljning där man tar sig an alla saker som det brister inom. Man får kanske rikta in sig på en sak och en sak är samverkan. Hur skall vi göra? Det verkar finnas två läger: Dom som menar att samverkan måste bli bättre, vi måste genom samverkan bygga bort problemen. Eller då att man – som Lennart också var inne på – menar att samverkan är ett systemfel. Man kan inte ha ett system, där man skall hålla på och samverka.
Inte innan jag föddes. Han blev det när jag var ungefär ett år. Från min födelse och ett halvår, ett år framåt började omgivningen märka att han inte mådde bra. Ungefär när jag fyllde ett år, så höll det inte längre.
Jag vet inte om detta stämmer, för man har inte talat jättemycket om detta i familjen. Det man brukade säga var att det var stressrelaterat, mycket på jobbet helt enkelt. Han hade ett väldigt bra jobb. Det gick bra för honom, men det var väldigt mycket att göra.
Egentligen har den inte påverkat mig jättemycket som barn, för mamma och pappa gick skilda vägar då när pappa blev sjuk. Jag bodde i ett friskt hem, om vi säger så. Som liten märkte jag aldrig av pappas sjukdom. När jag börjar få minnen av pappa som tre-/fyraåring, då var jag hos honom varannan helg. Och på somrarna brukade vi åka ned till farmor och sånt där. Det enda jag tänkte på var att pappa, han var lite tråkig liksom. Han var svår att prata med. Han tog inte kontakt med andra, utan han var gärna mycket med mig. Det var det.
Om jag går till min mamma eller andra föräldrar, vill de inte leka med sina barn. De kan vara lite gulliga med dem. Sen får det räcka. Pappa däremot kunde vara med mig en hel dag, på mina villkor. Ville jag fiska, gjorde vi det. Ville jag spela fotboll, gjorde vi det. Men som sagt, han var väldigt instängd. Det har jag förstått sen att medicinerna han fick gjorde honom lite zombieaktig, och det har han själv uttryckt också.
Sen när jag blev lite äldre, kom upp i tonåren, ville jag inte vara lika mycket med mamma och pappa. Pappa blev mer och mer ensam då, för han hade egentligen bara mig att umgås med. När jag var tonåring, kunde det gå en månad utan att vi sågs. Vi hördes kanske bara på telefon. Då kom det också oftare perioder då han blev sjuk, eller fick psykoser helt enkelt.
Han slutade med sina mediciner, och då gick det ganska fort innan han blev dålig. Det tar kanske någon månad. Först är det tvärtom, att han blir väldigt annorlunda i förhållande till att han är så där instängd och tråkig. Då blir han tvärtom väldigt öppen, och vill hitta på saker själv. Sen tar det kanske en månad, då märker man att han börjar prata om att han ser saker. Så kan han ringa och skälla på mig för att jag gör saker … Herregud, jag gör ingenting! Vad snackar du om? Efter det går det väldigt fort utför, innan han kraschar i full psykos.
När jag var tonåring och detta hände … för mig var det första gången jag begrep pappas sjukdom, begrep att han faktiskt var sjuk. Det var ett tillfälle när han ringde upp mig och skällde ut mig, för att jag härjade runt i hans TV-apparat. Vad snackar du om? Jag var hemma och hälsade på honom en gång. Han kunde se hundar som gick på gatan på frambenen och sånt där. Nej, det här stämmer inte! Då vet jag att jag tyckte det var väldigt pinsamt. Det här är inget jag vill berätta för någon.
Och sen då allt det som blir slutpunkten när han slutar med sina mediciner, att polisen kommer och hämtar honom helt enkelt. Hela spektaklet det innebär … Han har kanske stått och gapat utanför sin lägenhet eller något liknande. Och alla ser det. Sånt tyckte jag var väldigt jobbigt. Dels för att det är hemskt att se polisen komma och hämta ens pappa, men också skammen som det blir att alla andra skall se.
Nästan aldrig. Jag hade några nära kompisar som hade förstått och som hade frågat och så hade jag berättat, men inte mer ingående än att pappa var sjuk och lite konstig. Ungefär så!
Nej, jag vet inte om vi formulerade det så. Kanske att jag sa psykisk sjukdom. Men jag har talat med mamma, till exempel, numera. Hon var inte gammal, när pappa insjuknade. Hon hade också väldigt svårt att hantera … vad det var som hände. Det är väl först sen hon blivit äldre som hon har funderat och reflekterat över vad det egentligen var som hände. Så nu, idag, har vi talat öppet med varandra. Men då, då gjorde vi inte det. Det var nog inte för att vi inte kunde. Vi gjorde det inte helt enkelt. Man skäms lite.
Det var i samband med att han blev sjuk. Han hade en chefsposition, så det blev ohållbart. Han gjorde av med massvist med pengar. Det var verkligen … Han ballade ur totalt. Han blev av med allt. Under ett års tid försvann allt. Sen vet jag inte exakt om han kunde gå tillbaka till arbetet igen, när han kom till sans. Det vet jag inte, men jag tror inte det.
Lite hos släktingar som har företag. Han kunde vara där lite och arbeta. Dels, har han ibland inte velat … Ibland har han inte kunnat, och ibland har han inte velat. Under en period när jag var fyra till tolv var han välfungerande, om än zombielik. Han hade några perioder då han studerade lite på Komvux och sådana grejer. Han hade lite studier. Han hade någon praktikplats. Han digitaliserade kyrkböcker. Det kanske var ett halvår. Annars har det varit åt studiehållet han har försökt.
Det är egentligen därifrån han har fått all hjälp. Det är från hans mamma och syskon. Dom har varit hans livlina. Utan dom hade det nog inte gått så bra för pappa. Det är dom som har varit den stadgande kraften. Det är de som har hjälpt honom med pengar, arbete … Tagit in honom från gatan, när det har behövts, fixat lägenheter och såna grejer. Och också sponsrat så att han har kunnat göra saker med mig, till exempel att vi har kunnat åka till Liseberg, såna saker. Dom har även legat på när det gäller vården, när det har behövts. Jag har inte varit så involverad i pappa förrän jag blev tjugofem. Jag har bott utomlands och bor också väldigt långt från pappa.
En kombination av båda delar. Det man reagerar på, det som man tycker är sorgligast, det är ju de här vanföreställningarna. Då stöter han ju bort allt och alla. Då står knappt den närmsta familjen ut. Annars är det detta – som jag inte tänkt så mycket på – att han inte tar sig för saker, blir ensam helt enkelt. Jag har ibland skyllt det på medicinen – jag vet inte hur rätt det är. Att han inte tog sig för saker, att han kunde sitta hemma i sin lägenhet och titta på TV. Sen kom jag varannan helg. That’s it! Däremellan gjorde han knappt någonting.
Han kunde ibland inte bestämma sig om han skulle lyssna på radio eller se på TV, så då hade han både radion och TV:n igång. Man tänkte bara: Slå av någon av dem! Välj, skall det vara släckt eller tänt. Stå inte där och flippa! Bestäm dig! Men det kunde han inte riktigt. Sånt, har jag förstått i efterhand, handlar om sjukdomen.
Egentligen inte. Det är hans mamma och syskon som har behövt göra det. Jag har väl på äldre dagar tagit på mig det, lite självmant. Det har varit med blandad framgång. Jag vet inte om jag är så duktig på det där. Jag har sett hur han lever, och då har jag försökt få vården eller socialtjänsten att göra saker. På så sätt har jag varit inblandad. Jag har ringt socialtjänsten, jag har varit där på möte, jag har ringt psykiatrin, bett dem informera mig när det händer saker. Jag har ju ringt polisen flera gånger och frågat om dom kan göra något. Jag har ringt väktare som bevakar platser där pappa har sovit, och frågat om dom kan se att han lever. Det har aldrig varit på begäran av honom som jag hjälpt till. Han har ringt någon gång och velat ha pengar. Det är väl det enda jag stått för.
Det gör man så klart. Nu är han omhändertagen inom slutenvård, så då känns det mycket bättre. Men då är man orolig för att han skall bli kvar där i all evighet. Det är klart att man är orolig för hur pappa har det, mycket då det fysiska – hur hans liv sliter på honom.
Nej, turligt nog inte.
Min terapi har varit radioprogrammet jag har gjort. Att berätta min egen historia, men också att få höra andras, har varit terapeutiskt på något vis.
Pappa har säkert utsatts för det tusen gånger. Någonstans kan man väl tala om stigmatisering bara kring hur pappa har blivit behandlad. Alltså, det här att inte få den vård han behöver. Det kan man ju säga är stigmatiserande på något vis.
Jag har turen att det handlar om min pappa. Hade det varit mitt barn, hade det varit en helt annan historia. Då måste man finnas där på ett annat sätt. Det är klart, vi bor långt ifrån varandra, det är mer än hundra mil emellan oss, så när jag är nere med hans barnbarn och så där då har jag inte velat att dom skall träffa pappa när han är sjuk. Jag har inte gjort så där jättemycket avkall skulle jag säga.
Jag har haft förmånen att få göra den här radioserien och få prata med väldigt mycket folk, och kommit i kontakt med andra anhöriga som har berättat sin historia. Jag har fått dela med mig av min historia. Och man kan få en styrka eller en kraft i det där att känna att man inte är ensam.
Mitt tips är att söka sig till en anhörigförening eller om det är bara ett forum på nätet eller vad som helst där man kan hitta likasinnade, så att man förstår det här att man inte är ensam. Det är lätt att hitta, det finns bara en googling bort. Man hittar berättelser som man kan känna igen sig i, både som anhörig och som sjuk. Jag såg en jättebra serie på YouTube. Det var människor med schizofreni som berättade om sina liv. De berättade väldigt öppenhjärtigt om vad det är till exempel att ha en vanföreställning. Den var jättebra! Detta är mitt tips: Förstå att du inte är ensam!
Han har det väl bättre. Om jag får säga, säger jag att han har det bättre. Frågar man honom, håller han nog inte med. Han är inom slutenvården nu. Förhoppningsvis kan han få rätt medicin och komma upp på banan igen, och att det blir på riktigt den här gången. Tidigare tillfällen han varit där, har han skrivits ut utan att det funnits något ordnat för honom utanför. Han kan komma ut från vården och vara helt okej, men ganska kort därefter blir han dålig igen. Jag är inte jättehoppfull. Pappa håller på att bli gammal.
Nej! Han har en kontaktperson, eller kanske inte en kontaktperson … Jag har en kontaktperson på socialtjänsten. Jag vet vilka som brukar tala med honom där. Men det är väl det. Sedan har han en kontaktperson inom psykiatrin. Det är det jag vet som finns ute i det öppna. I övrigt finns ingenting. Han har haft god man en period, men den drogs tillbaka på hans egen begäran. Det var kanske inte helt klokt.
Många tack Kalle att du ville tala med oss om dina upplevelser och dina erfarenheter. Och som du säger, du är aldrig ensam. Tillsammans kan vi hjälpas åt att göra tillvaron bättre för både själverfarna och anhöriga.
Tack själva!
Välkommen till IFS i Göteborg när du vill!
