Hej Gabriella,
Vi läste ett inlägg på Facebook som du har skrivit. Det var väldigt välformulerat och bra, så vi vill gärna lyfta det i StigmaWatch nyhetsbrev. Det är från 2018, men lika aktuellt än.
Gabriella Mårtenson är här: Psykiatriska Kliniken Malmö.
12 sep. 2018 · Malmö, Skåne län
Jag är sjuk.
Jag snörvlar inte, jag kräks inte.
Jag är trasig men jag har inte brutit ett ben.
När jag var 16 år fick jag diagnosen Schizoaffektivt syndrom, det var 20 år sedan nu. Det är en kronisk sjukdom som blandar såväl bipolära som schizofrena symptom. Utbrotten kommer i perioder och uttrycker då yttringar av mani, depression och psykos/schizofreni, ibland en mix av allt, sk. mixed state.
En av mina högsta drömmar har länge varit att ha ett arbete och allt vad det innebär, men jag kan inte ha ett (vanligt) arbete till följd av min sjukdom. Jag sover inte om jag inte tar tre olika sorters sömntabletter varje natt och pga. tung medicinering i övrigt är jag totalt orkeslös om dagarna. Jag har behandlats med mängder av mediciner (och gör det än idag), terapi i alla möjliga former, ECT (elchocker) m.m.
Under perioder i mitt liv har jag bott mer på sjukhus än hemma.
Nu hände det igen. Jag blev sjuk. Jag är inlagd.
Röster som andra inte hör hör jag, jag ser sådant andra inte ser. Jag är rädd, paranoid och misstänksam. Känslor av meningslöshet och utmattning blandas med storartade idéer och kraft. Det är som två världar, en ganska vanlig och en fullständigt surrealistisk. Ibland blir dessa världar en. Som nu.
Jag vill egentligen bara prata om min sjukdom så som vi pratar om andra sjukdomar. I stunden jag skriver det här mår jag illa, för jag är rädd för vilka reaktioner jag får. Det är fruktansvärt att vi ska behöva känna så. Jag önskar att fler kunde våga berätta. Jag vet att ni är många där ute som inte mår bra, många lever med ångest, oro och depression i hemlighet. Psykisk ohälsa måste avdramatiseras, omedelbart, vi måste börja prata mer öppet om det så att vi är fler som får kunskap kring det och kan hjälpa varandra.
Så länge vi mörkar psykisk sjukdom och/eller betraktar psykisk ohälsa som tabu stänger vi dörrar som på sikt skulle kunna motverka och öppna för mer möjligheter och åtgärder för de drabbade. Vi måste förstå hur allvarlig denna (utåt) osynliga sjukdom är och också inse och försöka förändra det faktum att psykisk ohälsa kan vara dödlig.
Vi måste ta vara på människan.
Vi måste tillsammans prata mer om psykisk ohälsa i alla dess former för att visa att det finns hjälpande händer. En person som lider, ska aldrig behöva lida ensam.
Jag själv har turen att leva med människor som fullt ut stöttar och förstår mig. Alla människor värda att ha det så. Om du finns där och jag finns där och du och du och du, då kommer empati födas och spridas och en ny sorts medmänsklighet kommer vara. Människor kommer förhoppningsvis må bättre.
Nu lägger jag mig i mörkret igen. Bäddar ner mig bland röster och syner. Väntar på nytt ljus... som ska komma. Under tiden, ta hand om varandra. Prata, och glöm inte att lyssna, hör ropen på hjälp.
❤️
DELA GÄRNA MITT INLÄGG (OFFENTLIGT) PÅ DIN TIDSLINJE SÅ ATT DET HÄR SYNLIGGÖRS OCH SPRIDS. MIN ÖNSKAN ÄR ATT RÄDSLA OCH FÖRDOMAR FÖRVANDLAS TILL INSIKT OCH KUNSKAP. TILLSAMMANS KAN VI FÖRÄNDRA SYNEN PÅ PSYKISK OHÄLSA, VAR MED OCH PÅVERKA DU MED
TACK.
#psykiskohälsa #aldrigensam #suicidezero #PsykiskOhälsafinnsPåRiktigt #JagserDIG #JagHörDig #JagGörSkillnad #tillsammansgörviskillnad #psykisksjukdom #psykiatri
Tack för detta inlägg. Även om det är från 2018 så är det nog många som känner igen sig i detta, både personer med egen erfarenhet och anhöriga. Vi har några frågor vi vill ställa till dig, Gabriella.
Jag är 39 nu, var 16 år när jag fick min diagnos, schizoaffektivt syndrom. Jag var då inlagd på sjukhus i fyra månader efter utbrott av psykos. De gav mig mediciner i form av stämningsstabiliserande och neuroleptika, och jag fick elchocker trots att åldersgränsen för det var 18.
Jag har mer eller mindre lärt mig att leva med min sjukdom med samma symptom som min pappa och farmor hade. Jag växte upp med sjukdomen i familjen och lärde mig redan som barn hur jag skulle förhålla mig till psykisk ohälsa. Min pappa gjorde upprepade självmordsförsök varav en gång han skar sig i halsen från öra till öra, och jag fann honom. Jag har alltid varit omkring psykisk sjukdom så för mig har det aldrig varit något konstigt, snarare normalt. Men det är klart att det är sorgligt att det blivit som det blivit.
Jag lever som sjukpensionär och har alltid gjort det. Jag har aldrig klarat av att ha ett “riktigt” jobb och mina studier inom konst tvingades jag hoppa av gång på gång.
Jag arbetar delvis som konstnär vid sidan om sjukdomen. Eller, ja ibland mitt i det också. Jag målar och broderar i dukar. Helgen v. 45 hade jag vernissage för min soloutställning “Sista Ljuset” på ett galleri i Malmö. Det är när jag håller på med det som jag lever och överlever.
Det största problemet med min sjukdom är att jag ofta inte vet vad som är på riktigt. Jag hör så mycket röster och ser skepnader att jag har svårt för att avgöra vad som faktiskt sker. Ibland frågar jag de jag är med om de upplever samma saker som mig, vanligen svarar de “Nej” och då får jag försöka lyssna på dem. Så klart leder detta bryderi till att jag missköter min hygien, motion och städning av lägenheten med mera. Det är också ett stort problem. Jag blir också så fysiskt trött av neuroleptikan och symptomen av min sjukdom.
Jag går till en psykiatrisk mottagning en gång i veckan, där delar de mina mediciner och ger mig samtal. Jag har frekvent varit inlagd på sjukhus, men det var ett år sedan senast. När jag blir inlagd blir jag oftast tvångsinlagd på Psykosavdelningen, långa och smärtsamma perioder. Det är hårt att vara inlagd för psykos, man möter människor som lider av liknande symptom som en själv om inte värre.
Jag tänkte inte så mycket, jag bara gjorde det. Jag brukar skriva mer när jag är sjuk, inlägget på Facebook skrev jag inne ifrån avdelningen på psyk. Jag kan förstå om min text tolkas som en mindre attack, det var väl en attack för sanningen. Många mår dåligt, så här kan det se ut, så här har jag det. Utan att tänka på det kom jag att bli en röst för andra, andra som också har det svårt. Min önskan var att synliggöra vår situation då vi tillhör en marginaliserad grupp i samhället.
När jag hoppade av gymnasiet på grund av mitt schizoaffektiva syndrom möttes jag av mycket fördomar. Människor ville inte umgås med mig längre och jag sattes i ett fack bland “sinnessjuka“. När det var klassåterträff några år senare blev jag inte bjuden, jag fick reda på detta efteråt. När jag frågade en tjej i klassen varför jag inte blev bjuden svarade hon att de som höll i det hade sagt att jag inte kunde, men de frågade aldrig mig. En annan sak är ju det här klassiska med schizofreni, att människor tror att man har flera olika personligheter, det har jag inte.
Att man inte är ensam. Det är viktigt att söka hjälp om man mår dåligt. Det finns alltid människor som förstår. Ingen ska behöva lida i ensamhet.
Jag har ju tvingats hoppa av alla mina studier på grund av min sjukdom, har aldrig lyckats avsluta något jag börjat med. Vid för mycket stress blir jag sjuk. Jag har också nödgats tacka nej till rader av vernissage med min konst för att min sjukdom fyllt mig. Ytterligare saker jag hindrats från att göra är att skaffa barn. Jag har gjort två aborter under åren för jag tänkte att jag aldrig skulle kunna ta hand om barn. Jag lever än idag barnfri och kommer förmodligen alltid göra det till följd av min sjukdom.
Jag är inte min sjukdom men min sjukdom är del av mig. Jag har insett att detta är ett livslångt förhållande och jag måste bara fortsätta kämpa.
Utställningen jag hade förra helgen var uttömmande. Det var fantastiskt fint och oerhört jobbigt. Jag blev också förra veckan färdig med min självbiografi som jag arbetat med under ett år. Det är klart att det tar energi, men det ger också. Idag lever jag med hallucinationer fastän jag kan förstå att de inte finns.
Lyssna och se! Närvara! Säg för allt i världen inte “Det finns andra som har det jobbigare än dig”. Smärta går inte att jämföra. Kontakta vården, det finns hjälp att få!
Tack Gabriella för att du delat med dig av dina erfarenheter!
