Frida Andersson har gått ut och berättat offentligt om sin psykossjukdom. Hon har också skrivit en bok som heter Kärlekspsykosen om sina erfarenheter. Vi fick möjlighet att intervjua Frida och hennes mamma Ingrid, vilket vi är väldigt glada för.
Frida: Det var 2016 som jag fick min första psykos. Då var jag 21 år, jag hade just fyllt 21 år.
Frida: Det var väl omgivningen som märkte det. Jag tyckte inte att jag var sjuk direkt. Jag hade ju funnit min tvillingsjäl och sånt och trodde att det var ett andligt uppvaknande. Ju mer tiden gick, desto mer blev jag galnare. Min mamma tog kontakt med vården. Hon tog med mig dit. Det var väldigt mycket känslor: ilska, sorg, förtvivlan – mycket glädje också. Det var väldigt blandat. Det var inte hållbart att ha det så. Därför tog jag emot hjälpen.
Frida: Ja, jag kände väl att det var inte helt normalt så som jag hade det. Jag drack otroliga mängder alkohol för att lugna mig, för jag var så upprörd. Detta höll på i en månads tid då jag drack väldigt mycket. Det var svårt att sova, mycket tankar som snurrade. Det gick inte att komma till ro.
Frida: Jag tog studenten 2014 och jag började studera till logoped 2015 och jag hade ingen sysselsättning eller jobb däremellan. Jag tog körkort. Det var det jag sysslade med då.
Frida: Jag blev förälskad i en kille och flyttade till en korridor där han bodde. Ingrid: Du blev inte sjuk första året efter gymnasiet, utan när du flyttade till Lund för att studera. Det var ett år när du bodde hemma och liksom förberedde dig för att studera. Du gjorde Högskoleprovet och du opererade bort gallblåsan. Det hände lite grejer det året, men det var ju inget som var psykiskt.
Frida: Nej! Alltså det som utlöste psykosen var ju att jag blev kär, väldigt kär. Det slog över helt och hållet. Ingrid: När han sa ”nej”, när han sa att han inte var intresserad av dig, då gick du in i detta.
Frida: Hur skall man förklara det? Ingrid: Ja, Frida tror fortfarande idag att detta med tvillingsjälar är sant. När hennes tvillingsjäl kommer tillbaka till henne, då blir det så starkt så då får hon psykoser. Frida: Jag får ett slags själslig närvaro. Jag känner en värme på ryggen, liksom. Och det kommer tillbaka ibland och då blir jag psykotisk. Jag utesluter inte att jag blir psykotisk, men jag tror ändå att det är något andligt med det hela också. Så det är både och. Ingrid: Medan vi andra i Fridas omgivning, vi tänker att det är väl kvardröjande psykotiska symptom då. Men där tycker vi olika.
Frida: Det största problemet är väl att jag har svårt att sova i de här tillstånden, att tankarna går i ett hela tiden. Jag blir så uppslukad i den här världen. Jag kan inte tänka på något annat. Men det som andra tror är hallucinationer, det tror jag är något övernaturligt. Det ser jag som positivt, för det får mig att må bra. Det är den här värmen på ryggen jag känner, att han är där min tvillingsjäl. Ingrid: Du ser det nästan som något positivt, kan man säga, att du får de här känselhallucinationerna. Men så blir det ju så jobbigt också: du har svårt att sova, du har svårt att koncentrera dig. Så för dig är det väl bortfallet, eller vad skall man säga? Men det hänger ju ihop, så det ….
Frida: Jag behöver rutiner när jag hamnar i dessa jobbiga tillstånd. Då är det bra för mig att bli inlagd, så att jag får rutinerna. Så blir jag bättre efter ett tag. Jag kan inte sköta mig själv när jag är jättepsykotisk.
Frida: Relativt bra! Ingrid: Till exempel nu fungerar det relativt bra, men Frida har boendestödjare två gånger i veckan och jag hjälper till väldigt mycket. Så det finns ju ett nät runt dig, så jag vet inte hur det hade gått annars. Men du är ganska kompetent alltså. Men du har ju inte kunnat jobba eller studera nu.
Frida: Nej, jag har aktivitetsersättning. Men jag skall börja jobba lite så smått på ett café med hjälp av Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan. Vi får se hur det går.
Frida: Det kom ju tillbaka till mig, hans närvaro eller vad man skall säga … 2020. Då blev jag väldigt upp i det blå. Sen blev det lugnare och sen slog det till igen. Då behövde jag verkligen komma in och bli omhändertagen på psyk.
Frida: Ja, jag kände det själv faktiskt. Ingrid: Alltså, det blev två gånger nu det senaste … det var väl i december kanske. Då ville du inte själv, då fick vi ta med dig. Sen i februari då ville du själv. Man kan väl säga att du har haft tre psykoser. Det är den här tredje som egentligen hänger i nu. Då 2020 när det började i december så valde vi att inte lägga in Frida. Jag bodde hos dig i fyra månader, försökte liksom att du skulle slippa bli inlagd. Det var så jobbigt när du var inlagd, du fick elbehandling och tvångsvård. Vi tappade kontrollen över vad som hände med dig. Vi tyckte inte att det var så bra då. Nu tredje gången var jag hemma i stället. Det var 2019 du fick elbehandling. Du var tvångsinlagd fyra veckor. Elbehandlingen tog helt bort de här tankarna och så, men sen kom de tillbaka. Och du blev också deprimerad efteråt.
Frida: Jag tycker inte att man skall behöva skämmas för psykossjukdomar och sånt. Jag vet inte, jag ville så gärna få ut den här berättelsen. Det kändes nästan som ett kall, för jag tyckte det var så intressant själv. Och så tror jag att många kan känna igen sig, både de som inte har psykossjukdom och de som har det. Boken jag har skrivit (Kärlekspsykosen) är ganska allmängiltig på sina ställen.
Frida: Jag kände 2016 när jag kommit ur psykosen, att det här skulle jag kunna skriva om. Det var 2017 jag började skriva om det. Jag hade så mycket material, för jag hade skrivit under min psykos – under hela perioden – i dagbok. Så jag hade material att utgå ifrån utöver mina minnen. Vad var frågan?
Frida: Det var just det att jag tyckte själv att det var väldigt intressant. Så jag ville få ut den. Ingrid: Du har alltid tyckt om att skriva också.
Frida: Nej, faktiskt inte. Jag brukar prata ganska öppet om det här. Och det har tagits emot väl tycker jag. Det är ingen som har tyckt att det är konstigt … eller, jo, konstigt kanske, men det är ingen som tyckt att … Jag pratar ganska engagerat om det. Eftersom jag själv inte skäms över det på samma sätt som vissa kan göra, så tror jag att det gör att andra inte heller tycker att det är så konstigt.
Frida: För mig är det viktigt att ha rutiner, att äta och sova ordentligt. Jag vet inte.
Frida: Ja, det gör jag, men jag tror inte riktigt att de hjälper – eller gör till eller ifrån egentligen. Men jag tar dem för att inte oroa. Jag tar en del mediciner faktiskt.
Frida: Jag har inte kunnat gå klart logopedprogrammet, som jag började på 2015. Jag fick avbryta mina studier 2016. Och sen 2018 påbörjade jag en bageriutbildning. Den fick jag också avbryta på grund av att jag fick en psykos 2019. Jag hade två månader kvar bara, så studier har jag inte kunnat fullfölja riktigt. Det är tråkigt.
Frida: Alltså, jag känner att jag får mer självförtroende, blir mer social och gladare framför allt. Detta är mest i början av psykosen. Sen svävar jag ut och blir väldigt arg och väldigt sorgen och sånt, ledsen, men grejen är att när jag känner att hans själ – själslig energi – kommer tillbaka till mig känner jag mig inte lika ensam. Det är väldigt skönt. Det känns som jag har honom med mig. Det är väl det jag gillar mest. Men det kan ju som sagt bli för mycket tankar om detta och så.
Frida: Jag har gjort det i perioder, i många år, men när jag träffade honom där i Lund så försvann det. Och när hans energi kommer tillbaka till mig då försvinner det. Så det är som att jag känner mig ensam utan honom egentligen. Det låter ju knäppt, när man inte tror på detta själv. Men jag tror på det. Och jag mår bra av att tro på det.
Frida: Det är väl det jag säger, att jag faktiskt tror på det.
Frida: Ja, det gör jag. Ingrid: Man vet ju liksom inte. Man får ta en dag i taget. Det har varit kämpigt, en process kan man säga, hela tiden sen det började. Och för dig kanske det började tidigare att du kände dig ensam, lite deppig och tom – men det förstod inte vi. Det är en pågående process och du tänker väl att du kommer att få fler psykoser, eller? Frida: Jag vet inte riktigt. Nu har ju ändå det här lugnat ner sig och han är fortfarande kvar, eller vad man skall säga. Alltså, mitt förhållande till min sjukdom. Jag tror att det är något övernaturligt, men att jag blir psykotisk av själva alltet liksom. Jag vet inte, det är svårt att förklara.
Frida: De som får psykoser ska våga prata om det. Det finns fler som går igenom samma sak. Man kan dela upplevelser liksom, och inte känna sig så ensam. Till anhöriga: Visa förståelse och respekt, tycker jag.
Frida: Jag mår ganska bra. Men det är lite beroende på vem man frågar, eftersom jag tror på tvillingsjälar och sånt. Jag mår bra, jag kan sova, jag lagar mat, jag gör lite saker. Jag känner mig inte psykotisk nu, även om andra tror att jag är det. Jag mår ganska bra i alla fall.
Tack Frida för att vi fick tala med dig!
